babybritt

Så här gick det till när Vincent föddes:

Jag vaknar vid femtiden på natten av att det knäpper till i magen och vattnet går. Det kommer ganska mycket och det tar en stund innan det slutar rinna. Jag ringer förlossnigen, men eftersom jag inte har några värkar så får vi en tid för undersökning halv 10 på morgonen.
Vid sju på morgonen börjar värkarna komma. Men eftersom jag haft förvärkar i ca 3 veckor så känns dessa inget annorlunda. De kommer med ca 10 minuters mellanrum och jag använder min TENS för att lindra och den fungerar utmärkt.

När vi kommer in tar vi en kurva och jag har inte tillräckligt starka värkar, så vi blir utskickade på stan en stund.
Det var många som fick för sig att föda denna dag och på förlossningen var det fullt.

När vi kommer tillbaka tar man en ny kurva med samma resultat, inga kraftiga värkar. Och jag känner själv att jag kan hantera dem utan smärtlindring, så jag ställer in mig på att få åka hem. Man gör ett ultraljud för att se om jag har fostervatten kvar och det finns det gott om. Så de tror inte att vattnet gått på mig. Men för säkerhetsskull gör man en undersökning och det visar sig att jag är öppen 6 cm.

Vi får komma in i en förlossningssal och jag har inga problem med värkarna så jag ställer mig i duschen. Då kommer kraftigare värkar och vattnet går igen. Denna gången kommer det massor!
Jag får ingen ro i duschen och fortsätter med min TENS som är underbar.
Klockan är nu ca fyra och jag har inte öppnat mig mer. Värkarna blir kraftigare och jag får börja andas lustgas. Det är effektivt men tycker nog inte att den tar bort smärtan något.
Klockan sju har jag fortfarande inte öppnat mig något och man bestämmer sig för att sätta värkstimulerande dropp. Och innan jag får det ber jag om mer smärtstillande och det blir en Västerviks-spruta. Det gjorde JÄTTE ont att sätta den men gud så skönt efteråt. Jag blev helt smärtfri och var uppe och gick.

Klockan 20.00 fick jag värkstimulerande dropp och en timme senare är jag fullt öppen och börjar krysta. Men så mycket mer händer inte. Det tar lång tid och jag har ingen kraft i värkarna så man ökar på droppet ganska mycket.
Lustgasen slutar jag med vid tio tiden då jag tycker den är ivägen och försöker koncentrera mig på att trycka på men det är svårt då jag inte känner så mycket.
Men tillslut klockan 22.56 pluppar han ut. Huvet kommer ut och jag måste vänta på nästa krystvärk som tar tid på sig, när den kommer måste barnmorskorna hjälpa till att vrida honom rätt. Men ut kom han!

4260g och 52cm lång

ser ni fotografen och vad tycks om min morgonfrisyr?

Jag har verkligen haft en lätt graviditet, tror jag. Visst, jag mådde sjukt illa i början och jag fick foglossningar ett par veckor och karpaltunellsyndrom i händerna, men allt det där är borta sedan några veckor tillbaka. Jag sitter iaf inte i rullstol får man ju tänka, men nu har något märkligt hänt. Jag har i två veckors tid nu haft väldigt starka sammandragningar och för en vecka sedan började jag kalla dem för förvärkar. Jag får så ont att jag knappt kan prata eller andas, den molande värken och huggen i magen är så jobbiga. Och varje dag tänker jag "Nu, det är nu det händer". Igår klockade vi värkarna som kom oregelbundet, men ca 9 minuter mellan. Men inget mer hände. Jag gick och la mig och somnade och det försvann. Idag är det samma visa.....men varför händer det inget? Jag börjar bli trött på detta nu. Har det inte hänt något mer tills måndag så ringer jag min barnmorska och frågar om man kan skynda på det hela lite. Risken är väl annars att den dagen det verkligen sätter igång är jag så trött att en förlossning inte är genomförbar. 

chipp å hej 

Idag har jag sytt en kudde, och en till ska det bli.


klippa klippa klippa


klart!

Jag har sedan början av graviditeten smörjt in magen med Biotherms Body stretchOil. Och detta har gett resultat, för jag har inte en endaste hudbristning på magen, tyvärr har en hittat till "kärlekshandtagen" där jag glömt smörja in mig. Oljan är dyr men köp den om du är gravid för den fungerar verkligen. Jag testade några dagar med en vanlig babyolja, men den torkar ur efter en stund.

Detta är hemskt! Jag sväller upp för varje timme som går. Det känns som om jag gått upp 5 kilo bara på ett dygn. Vätskan är hemsk mot mina ben och fötter. Jag ser ut som Big Foot nu.

Och ont som faskien i ryggen har jag så det är inte helt lätt att hitta på saker. Men jag har kokat nappar och en flaska nu på morgonen. Kan ju va bra att ha klart om det behövs. Nästa vecka tänkte jag hämta sängen och försöka mig på att skruva ihop dem =)
Edin kom hem med massa bra saker igår från NG. Så nu har vi kuddar, täcken, spjälskydd, badcape m.m. Det ser så gosigt ut när man bäddat att man själv vill krypa ned i vagnen och sova en stund.  


www.ngbaby.se

I min mage lever en cirkusartist. En stor tjock cirkusartist. Det är knappt 4 veckor kvar till BF och igår trodde min barnmorska att bebben kommer väga runt 4 kilo när den kommer ut. Allt är Edins fel. Han vägde 4.5 kilo och fick tas ut med kjejsarsnitt för han var så stor och vägrade komma ut. Samma kommer hända med den här bebben. Den trivs så bra där inne med sina cirkuskonster att den kommer streta emot när den ska ut.
Jag har ganska mycket sammandragningar och det ömmar överallt. Mina ljumskar är helt uppluckrade känns det som och bebisen trycker väääldigt mycket nedåt. Snart kommer jag inte ur sängen på morgonen!

Om jag skulle få bestämma skulle bebisen få komma upp på mitt bröst med intakt navelsträng och ligga där åtminstone 5 minuter och tills navelsträngen pulserat klart, med hjälp av pappan om jag inte kan hålla bra själv. Jag förstår att detta kan vara svårt rent praktiskt men då vill jag i alla fall att navelsträngen får pulsera klart innan navelsträngen klampas och klipps.

I händelse av att bebisen skulle vara medtagen skulle jag ändå önska att bebisen hålls under placentanivå i 30 sek och får navelsträngen mjölkad innan man klampar och navlar av. Detta gäller även om något skulle gå fel och medföra att jag måste sövas, då det i det fallet inte finns några naturliga pulsationer i navelsträngen.

 Jag skulle väldigt gärna vilja att bebisen får tillbringa några minuter hud mot hud med mig innan den tas ut, såvida det inte är risk för liv givetvis. Om den sen nödvändigtvis måste tas ut ur rummet så vill jag att pappa följer med och att bebisen får ha filten med våran lukt. Efter det vill jag helst inte skiljas från bebisen något mer. Om det krävs vill jag ha hjälp för att den ska kunna ligga på mitt bröst, hud mot hud, även när jag sys. I värsta fall vill jag att den får vara hos pappa och ha vår filt med.

Ööööööö.....har jag missat nått viktigt här eller? Varför vill man inte klippa navelsträngen tidigare? Och hur i allsindar får man ihop ett så detaljerat brev? Shit, jag försökte skriva ett för ett par dagar sedan och det blev typ såhär:

Hej jag heter Lina
Jag tar gärna all bedövning som erbjuds och vill gärna att ni har lite kåll på min sambo så han inte svimmar.

Jag tänker på hur kvinnor gjorde förr, inte faan skrev dom brev och önskade sen avnavling iaf! Suck!

Det är så sött med prickigt tycker jag!
Vi sitter mest och väntar och funderar på hur det lilla livet kommer att se ut och när det vill titta ut. Det mesta är fixat, bara några smågrejer kvar...en säng bl.a =) Men den måste ha ett rum att stå i först.