Amning

Inte hade jag en aning om att det skulle vara sån hysteri kring amnig. Innan Vincent kom fick jag frågan av min BM om jag ville amma mitt barn.
- Självklart, var svaret. För det gör väl alla? I bakhuvet fanns ju alternativet ersättning som jag tycker är helt OK, men man vill ju försöka amma.
Så fort Vincent kommit upp på min mage så provade jag och det gick väl inge vidare. Han fick inget tag. Men då oroar man sig inte. Men när det gått tre dygn och amnings-Hitler har varit inne på rummet och handpumpat en med våld är man inte så säker längre. Har jag verkligen mjölk?
Jag blev så stressad av att vara på BB och hela tiden få höra att jag måste få ut mjölk och att jag inte fick använda napp, amningsnapp, ersättning, vatten, flaska.....you name it.
Vi åkte hem, och för en sekund så blev det faktiskt bättre. Han fick tar om bröstet men inte hade jag nån mjölk, så lillfisen gick ned 500g och var helt uttorkad. Så började det pratas om att vi kanske skulle kunna få mata honom med ersättning i kopp, och mitt hopp kom tillbaka. Jag fick också låna en pump och lovade att jag i ett helt dygn skulle ha honom vid bröstet.
sagt och gjort, en hel dag ammade jag och pumpade. När de första dropparna mjölk kom ut i pumpen skrek jag av lycka, sen att det bara blev tre droppar som lika görna kunde varit kondens eller svett sket jag i.
Dagen efter hade han gått upp 55g på en natt och saken va biff....det fanns mjölk.
Jag blev skit stolt och åkte hem och ammade ännu mer. Nu kommer det så mycket att det rinner åt alla håll och kanter. Ni ska se mina kläder....spy och mjöl överallt, men faan va underbart det är!

p.s till amnings-Hitler: Jag använder amningsnapp, så det så!!!! *haha*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0